
Blade Runner 2049 (2017)
De flesta dystopiska filmer är varningar och hotbilder om hur framtiden kan komma att se ut om människan fortsätter på den inslagna vägen med antingen miljöutsläpp, krig eller framställning av tvivelaktiga läkemedel. Filmarkitekturen inom denna genre är mycket speciell då filmskaparna är tvungna att iscensätta sin egen verklighet och detta är något de ofta lägger ner både energi och budget på.
Det nedbrutna stadslandskapet
I de fall filmmakare använder sig av kända stadssiluetter och publika byggnader i sin berättelse måste dessa byggnader genomgå en hel del retuschering för att se nedbrutna ut. En del scenografi skapas naturligtvis och annat filmas på plats i de byggnader som handlingen faktiskt utspelar sig i.
Känslan av att tidens tand har slipat ner denna arkitektur är ofta påtaglig. Väder, vind och resultatet av människans gärningar har orsakat detta tillstånd. Science fiction-landskapet är skickligt uppbyggt för att ge den rätta ödesmättade känslan. Miljökatastrofens och världskrigens spillror är ruiner av de blomstrande städer som en gång existerade.
Skicklig miljöanpassning
Blade Runner 2049 från 2017 är ett bra exempel på en dystopisk film som utspelar sig i ruinerna efter det moderna stadslandskapet. Filmen är en uppföljare till Blade Runner från 1982 och Los Angeles 2049 badar ännu i skuggor och neon i klimatkatastrofens spår.
I originalfilmen bestod hotet dock av replikanter som var några slags biologiskt skapade robotar som man använde som kolonislavar eller soldater. Harrison Ford spelade huvudrollen som polisen Rick Deckard utsänd på uppdrag att pensionera de replikanter som inte vill anpassa sig. Det uppstod en del konflikter då robothumanoiderna hade börjat tänka och handla på eget bevåg. Rädslan för vad teknologin kan ställa till med i framtiden är påtaglig. I uppföljaren spelar Ryan Gosling huvudrollen som blade runner och filmen får en oväntad vändning. Självaste Harrison Ford är också med och spelar en åldrad Deckard.
Filmen utvidgar det dystopiska hotet till att gå från avancerad teknologi till resultatet av påtaglig klimatpåverkan. Fallna monument, syntetiskt jordbruk och ett enormt sopberg expanderar filmens handling och ger den självständighet. Filmarkitekturen är fantastisk.

Marianne McKenna
Du kanske också gillar

The Shard – Londons högsta byggnad
september 5, 2018
Dark City (1998)
februari 4, 2018